Jag läste precis Rebeccas blogg. En inlägg där, som heter likadant som detta, stämmer precis in på mig. På min innebandy, den innebandy som existerade förr.
Den innebandyn jag älskade, den innebandyn jag hade en passion till. Jag kunde inget annat är att spela innebandy. Hela laget kunde inget annat än att spela innebandy. Och ingen annan ville nått annan heller. Det var våra liv. Det var våran passion. Vi, Järfälla IBK F-92. Jag kan minnas när vi alltid var så taggad på träningarna. Den säsongen där vi vann allt, verkligen allt. Inget stod i vägen. Vissa säger att det beror på att dom bättre lagen hade flyttat upp till div.1, och andra säger att det beror på att vi faktiskt var dutkiga. Och det var vi. Visst hade vi problem mot vissa lag, men vi kämpade, och vi kämpade väl.
Vi kom 3a i Stockholm. Inte dåligt. Men...vi splittrades. Laget försvann och nu känns innebandyn som om någon bara har kastat in den i mitt liv. Som om det är nått som jag själv inte har valt. Det känns inte bra. Innebandyn är ändå allt jag brinner för. Jag älskar innebandy. Men just nu känns det som att det är tusen gånger roligare att titta på än att spela.
Ska jag kunna hitta tillbaka till glöden? Ska jag orka satsa igen?
I have to figure it out.


Järfälla IBK F-92 mot Väsby.